Vad gör ett konstverk vackert?  
Av Nikki Schmidt

Texten handlar om fyra filosofers teorier om vad som är skönt. Den inleds med Platons tankar om att skönheten inte finns i ett föremål, utan de bara är påminnelser om den ultimata skönheten, kärleken. Han ser kärleken som en strävan efter skönhet, och tycker att man borde leva med efter kärleken. Nästa filosof är Aristoteles, som tycker att skönhet är något som är lagom. Varken för stort eller för litet. Detta är han inte ensam om, då Edgar Allan Poe ansåg att det bästa formatet på en dikt var hundra rader, med en början, mitten och slut. Lagom proportioner är skönt enligt de båda.

Här måsta jag avbryta min sammanfattning med en tanke. I svenska A fick vi lära oss om prosor och andra gamla texter. De var alla uppbyggda efter speciella bestämda mönster, relationer mellan storlekar och nummer. Ett bra exempel är den gudomliga komedin som är uppbyggd i tre delar, med 33 verser i varje och allt resulterar i att det ska slutligen hamna på 99, sedan han avslutar med en sista vers och kommer upp i det ”sköna” hundra. Han måste ju ha gjort detta på grund av att han någonstans fann skönhet i det. Skriften är ett konstverk och jag tycker att definitionen på ett konstverk är att det på något vis alltid är skön, även om inte på det sätt som dessa filosofer tyckte. Möjligtvis Kant.

Kant menar att skönhet är ett subjekt. Den är inte god, som moral eller sann, som vetenskap. Den bara är, och väcker lust hos betraktaren. Då kan man ju tro att skönheten ändå är ett bestämt föremål, men den behöver inte existera beroende på vem som iakttar föremålet som för vissa innehar skönheten. Eftersom Kant tror att skönheten är något som existerar mellan medvetandet och föremålet. Enligt honom kan skönhet också finnas i en fantastisk idé, en skickligt utförd handling eller något annat tankeväckande. Han tänker också på att eftersom många har en gemensam smak för skönhet, kan det finnas en universell skönhet.

Vad i ett konstverk är det då som är vackert? Precis som Aristoteles resonerade, om att skönhet är ett viss harmoniskt avstånd mellan delar i ett konstverk som inte kan rubbas utan att förstöra det sköna, tror jag att vi skapar sköna saker genom att följa vår inre lust och sätter saker där det ger oss tillfredsställelse. Jag målar ofta själv och det händer att ett streck, eller en felplacerad kroppsdel förstör det sköna med bilden. Samtidigt kan jag känna den känslan av fascination och skönhet när jag kollar på ett brutalt konstverk. Saker är förstora, missplacerade och hemska. Ändå måste de ha någon sorts harmoni mellan sig för att kunna vara vackra. Jag tror alltså att det är en fråga om harmoni mellan alla delar i verket.

Är då skönhet något som finns i ett föremål eller i betraktaren? Som Kant säger så tror jag att det sköna är något som uppstår i kommunikationen mellan medvetandet och föremålet. Samtidigt blir det lite motsägelsefullt eftersom det finns en sorts gemensam smak till stor del, så tror jag också att det inte bara säger något om betraktaren i sig utan lite vad människor anser som vackert. Skönheten är så abstrakt att man kanske till och med kan kalla det en illusion. Jag menar, tycker djur och människor att samma saker är vackra? Jag tror inte det, alltså finns det inte en bestämd skönhet. Kanske den som finner skönhet i ett ting kan påstå ”Här är ett bevis på skönhet; titta, precis här finns det!” Men om då en annan person söker skönheten där den förste påpekar att den finns, och inte finner den, finns den då? Samtidigt måste skönhet existera, eftersom vi ibland känner av den. En illusion är ju ändå något som finns, om så bara för en stund och i vårt medvetande. Men det finns. Så jag tycker Kants teori är en rimlig definition; Att skönheten finns i kontakten mellan medvetandet och tinget.

Fabeln av Ebbe Linde är som sagt intressant, och i stora drag handlar den, som jag ser det, om en man som vill bära med sig det vackraste i världen alltid. Därför sorterar han bort det han tycker är mindre vackert tills han når till det ”ultimata vackra”. Men eftersom helheten är en stor del av det vackra, precis som Aristoteles tänkte, så berövar man det sköna genom att försöka koncentrera det. Ibland finns ju skönheten, enligt Kant, i något tankeväckande, insiktfullt eller skickligt gjort. Om man då som i fabeln väljer ut det vackraste av allt i själva skapelsen så är det mycket stor risk att man berövar den dess tanke, poäng eller fångande. Alltså försvinner skönheten, och den menar att bara en dåre tror att man kan ta med sig skönhet.

Kants teori om tankeväckande skönhet, motsägs av teorin om att skönhet finns utan mening, att den endast väcker lust utan mål. Skönheten är varken sant eller gott, det bara är. Vi behöver inte äga det, själv kunna skapa för att kunna njuta av det. Lusten som väcks leder tillbaka till Platons teori om skönheten själv som är kärleken. Jag tänker att det kan vara det mest tillfredställande sättet att leva, att söka skönhet. Men eftersom skönheten på sätt och vis kan lura oss, genom att för vissa inte existera, kan det uppstå konflikter och hemska känslor på grund av detta. En sanning som verkligen är en sanning är detsamma för alla, och det kan vara lättare att bygga sitt liv och vårt samhälle på än något som så enkelt kan förändras som skönhet. På samma sätt som jag inte tycker att det är klokt att söka efter skönhet, är det lika meningslöst att söka efter mening i skönheten. Eftersom den bara existerar inom dig måste du i sådana fall söka inom dig själv. Däremot tror jag att skönhet, ofta i form av konstverk, på så vis kan få oss att inse saker om oss själva.

Så kanske är skönhet det som vi upplever som något som gör oss rikare som person, en känsla på hur vi känner oss av något fascinerande, vackert eller en bra handling?