Jag såg just filmen The art of getting by. Den var riktigt, riktigt, riktigt bra. Jag brukar inte känna igen mig i filmer men allt de sa och gjorde var så äkta.

Den handlar för det mesta om en kille som heter George och de omkring honom. Själva storyn var väl inte så banbrytande, men den har kommit rakt ifrån någons hjärta utan krystning. Han går hur som helst sista året på high school och har insett att han inte hittar någon mening i något, och lyckas därför inte utträtta någonting. Han kan inte göra läxor för att han helt enkelt inte hittar någon motivation alls. Riktigt så farligt är det inte för mig, men mitt största problem med mig själv är att jag inte gör saker för det känns så otroligt onödigt. Jag målar inte mitt rum, fixar inte, har ingen mening med att vara hemma och diskar inte förrens jag verkligen tvingar mig till det att logiska skäl.

Och jag vet att jag inte var så innan. Och det känns konstigt att jag inser att jag är annorlunda, på ett inte-bra vis. Jag är lycklig och så, men jag har verkligen ingen mening med något. Jag tycker det känns idiotiskt att bara vara hemma och ta det lugnt, att äta, bada och till och med rita. Jag älskar att rita, men jag kan inte. Det spelar ju ingen roll. Fast på något vis vet jag att jag kommer bli motiverad igen. Frågan är bara när.

Om du är trött på hollywoods feel good filmer och känner för lite vett, se The art of getting by.

 

Jag känner till och med igen mig i hans konst.

Mina anteckningsblock är överfulla av ögon, munnar, trädstammar och kosntiga figurer.

Jag vet inte om jag bara såg den här filmen vid rätt tidpunkt i mitt liv,

Och den kanske inte gör samma intryck på någon annan.

Men hur som helst,

Se den här filmen. fast ensam.