Jag har inte insett någon skillnad med att vara ihop eller inte, vi har bara glidit isär och det känns så oaktuellt. Jag tror mest det ändrar andras syn på mig och abbe. Det enda jag oroar mig för är att jag någon gång kommer inse att jag vill ha honom, och bli olycklig. Men vi har varandra fortfarande när vi vill(änsålänge). Och det är klart, när han träffar någon ny, kommer jag att dö och drabbas av "älskar-han-henne-mer-än-vad-han-älskade-mig"-känslor.  Men vi har pratat om det, vi var båda varandras första riktiga kärlek och förhållande och kommer alltid ha en speciell plats i varandras hjärtan. Fast tanken på att han skulle vara med någon anna känns så overklig, han är ju min.

Grejjen är den att jag inte känner något och bara väntar på att jag ska inse allt och ångra mig. Men på något sätt måste det vara slut nu, och jag vet det egentligen, annars hade vi aldrig gjort det. Vi skulle iallafall aldrig kunna komma tillbaka till att vara som vi var förr, lyckliga tillsammans. Det har vi nog vetat ganska länge.
För helt ärligt, man kan nog inte göra slut med en person utan att bli sårad på något sätt, om än väldigt lite. Så vi har nog gjort slut jävligt smärtfritt ändå.

Resten får framtiden lösa. Fan, jag borde ha pluggat franska för tre timmar sedan.